Försvara lantarbetarna i och bortom pandemin

När den ena landsgränsen efter den andra nu stängs kastar den hotande arbetskraftsbristen i jordbruket och lantarbetarnas speciella utsatthet i hela världen nytt ljus över livsmedelstrygghetens skakiga grund och den stora men outforskade utmaningen att stoppa viruset från att sprida sig. För att säkra livsmedelstillgången och samtidigt hindra smittspridning måste regeringar och överstatliga organ omedelbart vidta åtgärder för att skydda levnads- och arbetsvillkoren för de lantarbetare som förser världen med mat.

Över en miljard människor i världen arbetar i jordbruket. Ca 40 procent av dem är anställda löntagare: kvinnorna och männen som arbetar på jordbruk, plantager, fruktodlingar och växthus, mejerier och animalieproduktion. I många delar av världen är de i princip osynliga – men det globala samhället vilar på deras axlar.

Lantarbetare lever ofta i extrem fattigdom och otrygghet. Det är vanligt med tillfälliga anställningar, arbetsrelaterade sjukdomar och skador. Endast 5 procent av lantarbetarna har tillgång till yrkesinspektion eller juridiskt skydd för sin rätt till en bra arbetsmiljö. I många länder – inklusive några av de rikaste – lyser myndigheterna med sin frånvaro på fälten, där det istället är kriminella gäng och människohandlare som styr. De flesta lantarbetare saknar tillgång till dricksvatten och adekvat hygien. Många är migranter som rör sig över landsgränser, från gröda till gröda. De jobbar på plantager eller flyttar från gård till gård och bor där de arbetar. Levnads- och arbetsvillkoren är ovärdiga och präglas av trängsel och hälsofaror – och är en perfekt atmosfär för spridning av infektionssjukdomar.

Den globala folkhälsokrisen har nu gjort alla väl medvetna om att ”allt upphör att existera utan de här arbetstagarna”, som andre ordföranden i USA:s äppelodlarförening nyligen uttryckte det. Amerikanska odlare slåss om att säkra tillgången på lantarbetare efter att gränsen till Mexiko stängts. Men vem ska säkra arbetsmiljön för de lantarbetare vars arbetskraft nu behövs, även medan viruset sprider sig?

Det krävs riktade åtgärder för att skydda lantarbetarnas hälsa om befolkningen i övrigt ska skyddas och livsmedelstillgången säkras. En eventuell kris i livsmedelsproduktionen avvärjs inte om den behandlas som ett tillfälligt problem med kassaflödet eller tillgången på arbetskraft.

I ett brev 19 mars till EU:s jordbruksministrar påpekar EU:s jordbrukskommissionär Janusz Wojciechowski att ”undantagstillståndet i många medlemsländer kommer att leda till extrema problem i många sektorer, inklusive livsmedelssektorn,” och manar till åtgärder ”för att hjälpa bönderna, livsmedelsindustrin och detaljhandeln att fortsätta säkra livsmedelskedjan”. Men gäller de ”extrema problemen” också sårbara, exploaterade arbetstagare? Och ingår det i ”åtgärderna” att tillgången till tvål, dricksvatten, desinfektionsmedel, skyddsutrustning och sjukvård säkras även för arbetstagare? Försörjningsstöd? Måltider och bostäder för arbetstagare som möjliggör social distansering och karantän? Sjukpenning? Skydd mot de kriminella gängens härjningar?

I USA har departementet för inrikes säkerhet DHS – en myndighet som saknar erfarenhet i frågan – meddelat att ”det är centralt för samhällets kontinuitet och återhämtningsförmåga att vi gör det möjligt för arbetstagarna inom livsmedelsindustrin och jordbruket att arbeta vidare under perioder av till exempel restriktioner, social distansering och beordrade stängningar”. De enskilda delstaterna ansvarar för genomförandet och riktlinjerna. Delstaten Pennsylvanias jordbruksdepartement har glädjande nog förklarat att ”jordbrukets roll är självklar: tillgång till mat är en rättighet och nu behöver vi ett lokalt jordbruk mer än någonsin”. Men i de konkreta riktlinjerna sägs det endast att arbetstagare ska få information om hygienåtgärder och undvika trängsel. Sjuk personal skickas hem. Men arbetstagare behöver mer än information: de behöver tvål, vatten, desinfektionsmedel och skyddsutrustning. För att undvika trängsel behöver de adekvata transporter, bostäder och matsalar. Och var är migrantarbetarens ”hem”?

Viruset sprider sig. Men det finns inget som tyder på att världens länder tar itu med omfattningen av och grundorsakerna till en eventuell kris i livsmedelsproduktionen och vidtar lämpliga förberedelser. De internationella organen gör inte bättre ifrån sig. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO har tagit fram ett antal frågor och svar (på engelska) om coronavirusets inverkan på maten och jordbruket, bland annat följande: ”Vems livsmedelstrygghet och försörjningsmöjligheter är mest i farozonen på grund av pandemin?” Arbetstagarna nämns inte i svaret. Ett informationsmöte på ILO (på engelska) 18 mars har inget att säga om de specifika effekterna för lantarbetare och konsekvenserna för livsmedelstryggheten.

Regeringar och internationella institutioner måste som en grundläggande åtgärd för att skydda folkhälsan och livsmedelstryggheten omedelbart skjuta till stora summor på obestämd tid för att säkra ett adekvat skydd och en god arbetsmiljö för lantarbetare. Stränga åtgärder som verkställs på arbetsplatsen behövs för att gardera mot lönestölder och högre arbetstempo. Där det råder brist på arbetskraft måste rekryteringen snabbt organiseras under demokratisk tillsyn och nyanställda omfattas av avtal med facket som garanterar levnadslön åt all personal. Tillgång till dricksvatten och adekvat hygien måste genast prioriteras. Säkra transporter och bostäder måste snabbt arrangeras för att skapa kontinuitet i produktion och distribution, samtidigt som arbetstagarnas och det övriga samhällets hälsa skyddas. Regeringar måste kliva fram och ta ansvar om arbetsgivare inte vill eller kan.

I rådande läge är strandsatta migranter en tillgång. Nu är det dags att dra nytta av kunskapen och erfarenheterna hos en grupp arbetstagare som alltför länge betraktats som okvalificerade engångsarbetare. Lantarbetarna och deras fack måste spela en central roll – lokalt, nationellt och internationellt – i planeringen och genomförandet av nödåtgärderna, inklusive en utvidgad lokal produktion.

ILO-konvention 184 om arbetarskydd i jordbruket antogs 2001. Konventionen syftar till att ge lantarbetarna samma rätt till säkra och sunda arbetsvillkor som övriga arbetstagare har. Den slår fast att lantarbetare har rätt att ”delta i tillämpningen och översynen av arbetsmiljöåtgärder samt i enlighet med nationell lag och praxis utse skyddsombud och företrädare i skyddskommittéer” och att ”avlägsna sig från farliga situationer i sitt arbete när de har rimliga skäl att tro att det finns en akut och allvarlig risk för deras säkerhet och hälsa samt omedelbart underrätta deras arbetsledare om detta. De får inte drabbas av några negativa konsekvenser på grund av sådana handlingar.”

Åtgärder måste dessutom vidtas för att ”säkra att tillfälligt anställda och säsongsarbetare erhåller samma arbetsmiljöskydd som jämförbara fast anställda arbetstagare inom jordbruket” och lantarbetare ska omfattas av social- och sjukförsäkringar som motsvarar dem som gäller arbetstagare i andra sektorer.

De här rättigheterna visar vägen för vad som måste ske i och bortom den rådande krisen. Allmän sjukpenning är ingen ”krisåtgärd” som återkallas så snart smittspridningen planar ut. Pandemin avslöjar hur korkat det är att spara in på folkhälsan för att göda investerarna. Vi måste nu ta itu med bräckligheten hos en livsmedelsproduktion som struntar i dem som ger oss vår mat. Det behövs enorma investeringar för att skydda lantarbetarnas arbetsmiljö och bekämpa coronaviruset. Och vi måste fortsätta investera i lantarbetarnas arbetsmiljö också när krisen är över.