FN:s specialrapportör varnar för människorättsliga konsekvenser av exponering för giftiga ämnen på jobbet

FN:s specialrapportör Baskut Tuncak har presenterat en övertygande rapport för FN:s råd för mänskliga rättigheter (på engelska) om de människorättsliga konsekvenserna av den rutinmässiga exponering för giftiga kemikalier på arbetsplatsen som leder till att miljontals arbetstagare blir sjuka eller dör varje år. I rapporten kartläggs alla de olika brott mot de mänskliga rättigheterna som utgör grunden för det här enorma hotet mot arbetstagarnas liv och hälsa. Den visar hur regeringar i allmänhet smiter från sina internationella åtaganden för att säkra en bra arbetsmiljö, ofta efter organiserade påtryckningar från storföretagen. Den belyser rättighetsbrotten som utgör grunden för det alltmer dominerande "beteendebaserade säkerhetstänk" där arbetstagaren, inte arbetsgivaren, är den som ansvarar för att arbetsplatsen är säker. Rapporten föreslår en rad rättighetsbaserade principer som vi i facket kan utgå ifrån i vår organisering och kamp.

"Var och en har rätt till [...] rättvisa och tillfredsställande arbetsvillkor." Det fastslås i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 23) och vidareutvecklas i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, dokument som ratificerats av de flesta av världens länder. Det inkluderar alla arbetstagares rätt till en bra arbetsmiljö.

Rätten till bra och säkert arbete, betonar rapporten, är en rättighet i sig. Men den är dessutom en rättighet som innehåller andra, besläktade rättigheter, eftersom mänskliga rättigheter är odelbara. Det handlar till exempel om alla arbetstagares rätt till fullständig information om följderna av att på arbetsplatsen exponeras för giftiga eller på annat sätt farliga ämnen - och rätten att vägra att utföra farliga arbetsuppgifter utan förhandsgodkännande sedan information lämnats. Rapporten poängterar att "rätten till bra arbetsmiljö inte går att skilja från föreningsfriheten, organisationsrätten och förhandlingsrätten", som är omistliga för arbetstagarnas nödvärn.

Om stater, regeringar och arbetsgivare ska respektera, skydda och främja dessa rättigheter medför det motsvarande skyldigheter för dem. Att regeringar och stater ofta struntar i att leva upp till sina skyldigheter framgår av statistiken: globalt sett dör en arbetstagare var 15:e sekund av att ha exponerats för giftiga ämnen på arbetsplatsen. Enligt den officiella globala dödssiffran - som utan tvekan är i underkant på grund av bristen på heltäckande statistik (i sig ännu ett tecken på staters och regeringars misslyckanden) - mister drygt 2,7 miljoner arbetstagare livet varje år. Stater och regeringar har dessutom struntat i att effektivt kontrollera det växande antalet giftiga ämnen som invaderar våra arbetsplatser och bryter mot våra grundläggande rättigheter - precis som de också har struntat i att tillämpa arbetarskyddsregler och att säkra fundamentala fackliga rättigheter, inklusive rätten till information, föreningsfrihet och avtalsförhandling.

FN:s människorättsliga ramverk - som ju är bindande för stater och företag - läggs i rapporten till grund för 15 principer. Dessa bygger alltså vidare på redan befintliga och ofta ratificerade människorättsinstrument och syftar till att respektera, skydda och uppfylla de mänskliga rättigheterna för arbetstagare som utsatts för mr-brott när de exponerats för giftiga ämnen på jobbet. Principerna pekar tillsammans med andra åtgärder på att det behövs effektiva rättsmedel för arbetstagare, deras familjer och samhällen från tiden för exponeringen. Vidare måste det bli förbjudet för företag att med hänvisning till affärshemligheter vägra offentliggöra information om kända och tänkbara riskfaktorer. Och företag måste alltid tvingas ta sitt straffrättsliga ansvar för exponering för giftiga ämnen, inte minst vid extern exponering när företag outsourcar eller flyttar arbete med giftiga ämnen till länder med mindre effektivt arbetarskydd. Rapporten vill göra riskanalyshierarki till internationell norm, där prioritet i samtliga fall ges till att eliminera riskfaktorer.

"Arbetstagares exponering för giftiga ämnen", konstaterar rapportens, "kan och ska betraktas som en form av exploatering", och påpekar att exploateringsrisken är större för utsatta grupper, till exempel migranter, kvinnor, inhyrd arbetskraft, arbetstagare i den informella ekonomin, och arbetare i sektorer som jordbruket där det är mycket vanligt med barnarbete och giftiga kemikalier.

Trots flera utmärkta ILO-konventioner om arbetsmiljö (som dock inte ratificerats eller tillämpas i tillräcklig grad, noterar rapporten) är det symptomatiskt för den generellt slappa hållningen att rätten till bra arbetsmiljö inte finns med bland de grundläggande rättigheter som presenteras av ILO i deklarationen om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet. Exponering för giftiga ämnen lyser med sin frånvaro i ILO:s lista över indikatorer för anständigt arbete, där arbetsskador finns med men däremot inte yrkessjukdomar vållade av giftexponering.

Läget är akut och vi måste göra något genast. Exponeringen för giftiga kemikalier och andra farliga ämnen på våra arbetsplatser gör att vi nu står inför en svår folkhälsokris.

FN:s specialrapportör för de människorättsliga konsekvenserna av den miljövänliga hanteringen av farliga ämnen och avfall har producerat en rapport som manar till omedelbar handling. IUL har bidragit till rapporten och kommer att verka för att den ska spridas, godkännas och tillämpas.

Rapporten är kortfattad, tillgänglig och finns på följande språk: arabiska, kinesiska, franska, ryska, spanska och engelska. För facket är rapporten en ny och viktig källa som vi måste utnyttja maximalt.