Första maj är vår dag, även under coronakrisen

Orden som projicerades på en vägg under massprotesterna i Chile förra året genljuder nu över hela jorden: ”Vi återgår inte till det normala, för det normala var problemet.” Den enorma ekonomiska kris som följer i coronasmittans spår kastar ett skarpt ljus på denna normalitet.

Pandemin visar att våra sjukvårdssystem inte kan hantera en nödsituation som var både förutsägbar och väntad. Hälso- och sjukvård är en grundläggande mänsklig rättighet. Men i åratal har den urvattnats av påtvingade sparpaket, utkontraktering, nedbantad lagerhållning och vinstkrav. I dagens nödsituation kämpar modiga vårdanställda mot en överväldigande brist på personal, skyddsutrustning, nödvändiga förrådsartiklar och sjukvårdsresurser. Vårdhem har förvandlats till massgravar för sjuka och gamla.

Vårdkrisen är ett symtom på en större samhällssjuka. Matbanker i rika länder översvämmas av behövande och vägarna i Indien fylls av miljontals daglönare eftersom bristen på trygghet är världsomfattande. Regeringar pratar om att övervinna rädsla i kampen mot ”en osynlig fiende”. Men ”normaliteten” är förankrad i rädsla: rädslan för att förlora jobbet, rädslan för att vräkas, rädslan för att bli sjuk eller skada sig, rädslan för att fastna i skuld- eller fattigdomsfällor, rädslan för att trakasseras för att man säger ifrån och organiserar sig solidariskt. Första maj och den internationella arbetarrörelsen uppstod i kampen mot den exploatering som den rädslan bottnar i.

Precis som gruvarbetarna som på 1900-talet strejkade för tvål, högre löner och bättre gruvsäkerhet har anställda på extremt vinstgivande kött- och fjäderfäföretag i den nuvarande krisen tvingats strejka för grundläggande arbetsmiljöskydd. Anställda på restauranger och storkök och i besöksnäringen som fortfarande jobbar driver samma kamp mot arbetsgivare som motarbetar enkla åtgärder för att begränsa smittspridningen och rädda människoliv. IUL-förbund slåss för att lantarbetare ska ha tillgång till tvål, rent vatten, säkra transporter och bostäder samt anständiga löner.

Livsmedelsarbetare och lantarbetare som förut betraktades som förbrukningsmaterial bedöms idag vara ”samhällsviktiga”. Kommer det erkännandet att gälla också efter krisen så att det investeras i folkhälsa och offentlig sektor, i säkra och trygga jobb för alla dem som ger världen mat och i fullt skydd för fackliga rättigheter? Och kommer genuina steg att tas i riktning mot en hållbar livsmedelsproduktion?

Krisen har lett till en ideologisk helomvändning. Förutom några av EU:s finansministrar pratar ingen längre om att balansera budgeten, slimma staten och strama åt. Regeringar lägger nu enorma summor på att förhindra sammanbrottet eller delar rentav ut pengar direkt till folk. Är det ”den nyliberala kapitalismens slut” vi ser, som den franska banken Natixis nyligen uttryckte saken?

När den globala finansapparaten kollapsade 2008 vidtogs extraordinära åtgärder för att bygga upp den igen och vi fick höra att inget skulle fortsätta som förut. Den globala finanssektorn fick konstgjord andning på det allmännas bekostnad – och sedan återgick allt till det ”normala”. Stora delar av världen led fortfarande av sviterna av det fiaskot när coronaviruset gjorde sin entré. ”Normaliteten” vacklar från den ena krisen till den andra, och vi står inför en global klimatkatastrof.

Kommer stater och regeringar att tukta en uppblåst finansapparat som (återigen) får en generös andel av räddningspaketen, utan demokratisk tillsyn? Kommer de att göra sig ännu mer beroende av ”offentlig-privat samverkan” när vi återgår till det normala som om inget hänt, eftersom det ”inte finns något alternativ”? Kommer de att mobilisera de resurser som krävs för att hejda klimatkatastrofen? Kommer migrantarbetare som nu beviljats uppehållstillstånd som krisåtgärd att få behålla uppehållstillståndet när pandemin avtar? Och kommer tillstånden att gälla också för framtida migranter? Måste lantarbetare fortsätta kämpa för rätten till tvål?

Svaret beror till stor del på oss. Den rådande situationen är inte bara ohållbar, förklarade IUL-förbundet AUW (på engelska) i Australien i början av krisen: ”Katastrofer skapar utrymme och motiverar till förändring.” Sociala framsteg sker inte av sig själva efter en kollaps. Vi måste organisera det utrymmet. Om kollektiva nyttigheter ska hamna under offentlig kontroll när vi återgår till arbetet behövs en avsevärt starkare arbetarrörelse och en mer ambitiös politik. Och om vi nu faktiskt bevittnar statens återkomst efter att i årtionden ha blivit tillsagda att ”marknaden” är den enda institution som samhället kan vila på – vad för slags stat kommer det då att vara? Med krisen som täckmantel går många regeringar vidare med sina kontinuerliga angrepp på våra rättigheter, och krisen ger dem nya verktyg. Auktoritära regeringar kommer att gå stärkta ur pandemin om vi inte organiserar oss för att försvara de demokratiska rättigheter som är livsluften för vår organisering och gemensamma kamp.

Sedan 1890 har arbetare i alla länder firat första maj på demonstrationer och möten, i fängelser och koncentrationsläger, i revolutioner och uppror. För första gången på 130 år kommer vi i år att stanna hemma. Men första maj är och förblir vår dag – dagen då arbetarna visar sin globala solidaritet och vilja att kämpa för en ny och bättre värld.