Vad händer nu i Algeriet?

Följande ledare skrevs förmiddagen 11 mars. Samma kväll meddelade regeringen att president Bouteflika inte ställer upp för en femte mandatperiod - och att valet skjuts upp. Bouteflika sitter kvar medan regeringen organiserar en diffus "nationell konferens". Situationen är alltså fortfarande densamma som i vår beskrivning.
-----------------
Sedan 22 februari har allt fler algerier i fredliga demonstrationer tagit avstånd från att president Abdelaziz Bouteflika ställer upp för en femte mandatperiod i presidentvalet som skulle äga rum 18 april. För att avvärja studentdemonstrationer har vårlovet senarelagts. Allt fler arbetstagare deltar i en strejkrörelse som stängt ner företag och transporter i många delar av landet. IUL-anslutna SNATEG - det fria facket på statliga energibolaget SONELGAZ - uppmanade 10 mars sina medlemmar att ställa sig bakom en generalstrejk.

Maktkonstellationen som utkristalliserats runt Bouteflika överraskades av den spontana proteströrelse som utlösts av deras egen blinda arrogans - vilket ofta är fallet med den sortens makthavare. Vissa av kärnkomponenterna - till exempel det statskontrollerade facket - har försiktigt börjat distansera sig från en skuggpresident som inte uttalat sig offentligt på åratal. Deras mål är att rida ut stormen och bevara maktens viktigaste beståndsdelar - ett slags bouteflikism utan Bouteflika.

Algeriska folket kräver mer än en kosmetisk förändring. De vill ha ett slut på det som allmänt kallas le pouvoir, makten - ett system som symboliskt lagt beslag på frihetskampen men i årtionden försatt medborgarna i fattigdom och förnedring, utan minsta framtidshopp.

Ingen vet hur det kommer att gå. Armén och säkerhetstjänsten har ännu inte tagit ställning. De olika oppositionspartierna saknar folkligt stöd. Det demokratiska civilsamhället - inklusive de fria fackföreningar som i många år varit den främsta källan till demokratiskt motstånd - måste gå i spetsen för en lång och svår process.

Aktiva i de fria facken i Algeriet har betalat dyrt för sin kamp. Priset har varit trakasserier, övervakning, anhållanden, böter, uppsägningar och fängelse. Att de fortsätter kämpa är en kraftfull påminnelse om arbetarrörelsens universella grund: engagemanget för demokrati. De fria facken i Algeriet behöver vårt fulla stöd - inte minst nu, när de står inför en möjlig vändpunkt i sin långa kamp.